Det som verkligen är unikt är strupsången där sångarna producerar två eller till och med tre toner och övertoner samtidigt. Övertonerna låter stundtals som ljudet från en flöjt eller en fågels kvitter; men det är det inte – det är ett starkt uttryck för den mänskliga röstens fantastiska möjligheter. Tuvansk strupsång har blivit ett välkänt ljud som till exempel används flitigt i filmmusik. Sångstilen har en lång historia och återfinns i sagor och legender lika gamla som bergen. Man kan spåra den 4 000 år tillbaka i tiden, till och med de gamla grekerna pratade om strupsången från Sibirien och ”världens mörka delar”.
Huun-Huur-Tu vill återuppbygga Tuvas gamla musikaliska tradition som till stor del slogs sönder på 20- och 30-talen efter den ryska revolutionen. De både rekonstruerar och bygger vidare på landets folkmusiktradition. De använder sig av traditionella instrument som igil, khomus, doshpuluur och schamantrumman dünggür, men drar sig inte för att blanda sina traditionella instrument och spel- och sångsätt med västerländska instrument som gitarr och elektronik.
Gruppen bildades redan 1992 och har sedan dess blivit kända över hela världen som de främsta företrädarna för folkmusiken från sin hembygd. De har turnerat runt om i världen och samarbetat med en mängd olika världsartister så som Frank Zappa, Kronoskvartetten, irländska The Chieftains, bulgariska sångensemblen Angelite och den japanska trumgruppen Kodo – litegrann som en modern version av den nomadkultur de tillhör.
På scen:
Kaigal-ool Khovalyg – Röst (Khöömei, Sygyt, Kargyraa), Igyl
Chanzy Radik Tyulyush – Röst (Barbang-Nadyr), Byzaanchi, Khomuz (mungiga)
Alexei Saryglar – Röst (Sygyt), Tuyug (hästhovar), Tungur (shamantrumma), Igyl
Sayan Bapa – Röst (Kargyraa & Khöömei), Toschpulur, Gitarr, Igyl