I isoleringen som bedövade oss 2020, öppnades ett fönster där tidens varande plötsligt kunde ifrågasättas och bearbetas – och ett halvt sekel senare har Merit djupdykt i ett förändrande vatten och lyft upp och tolkat musiken från de tre storverken utifrån vem hon är idag och skakat om den på nytt. På det nya albumet "Huvva! Vad tiden går” (December, 2021) har musiken skrivits om, låtar har givits nya namn, berättelserna har tonsatts annorlunda och på många sätt blivit omformade till något nytt och eget. Mellan ljudvågorna framträder det tydligt hur Merits konstnärskap och musikaliska uttryck har utvecklats över decennierna, och att själen är sig lik i sitt finstämda vemod. Merit visar oss känslan av att vilja sträcka ut handen och vända på stenar som legat orörda sedan urminnes tider, bara för att få en glimt av vad som nu finns därunder.
Tiden går och den drar med oss i sina underströmmar. Här finns en tyngd i melodierna som viskar om skiftande jordplattor. Orgeln dånar som havet, den nöter klippor, stenar och undervattensberg och formar dem till något nytt. Tonerna av ett arbete i reflektioner, att förlora sig i tankar om havets storhet och omfång. Havet och konsten, tillsammans håller de ett djup som aldrig sinar. Det lugna i vilsamhetens stiltje möter det ofrånkomliga i tidvågens kraft. I det bräckta djupet möts vi.
Merit har genom hela sin karriär rört sig framåt med ett starkt egensinne och lyhördhet inför musiken och hon har samarbetat med såväl The Ark som Beppe Wolgers, spelat på stora jazzscener i New York och turnerat runt om i Sverige och Norge. Hennes långa erfarenhet bjuder in till ett sällsynt konstnärligt djup, som svindlar sig ner genom snäva grottor och uti storslagna saltvattenskatedraler.
På scen:
Merit Hemmingson – orgel, sång
Ola Winkler – trummor, kör
Anders Norudde – moraharpa, säckpipa
Milton Öhrström – keyboards
Anton Sundell – ljuddesign