Duon beskriver sitt gemensamma projekt som ett äktenskap med med upp- och nedgångar, och frågar sig: vad kan vara mer normalt? Det finns förmodligen få musiker som känner varandra såväl som Peirani och Parisien. De har gett över 1000 konserter tillsammans under de senaste tio åren, mer än 600 av dem som duo. De träffades 2010 och har sedan des bildat det som antagligen är en av de mest extraordinära ensemblerna inom europeisk jazz.
2014 släpptes deras första album, "Belle Epoque" på ACT-etiketten och sedan gick allt sig mycket snabbt. På bara några månader spelade de i de stora konserthusen och festivalerna i Frankrike och Tyskland, sedan runt om i världen – i Asien, Latinamerika, USA, Kanada och hela Europa. Internationella priser följde snart: the Echo Music Award for Jazz från Deutsche Phono-Akademie, Les Victoires du Jazz i Frankrike, German Record Critics’ Award, samt utmärkelser i flera jazzmagasin.
“Belle Époque” var en hyllning till sopran-saxofonisten Sidney Bechet, en av de stora jazzstjärnorna i början av tjugoårsåldern och en melodimästare. Det tog nästan sex år för Peirani och Parisien att komma med uppföljaren. ”Abrazo" är inte inspirerad av en kompositörs verk utan av en konstform, en kultur: tango, dess elegans, dess melankoli och kraften i dess rytmer och melodier.
Liksom på deras första skiva, spelar Peirani och Parisien inte materialet rakt upp och ner, de leker med det och gör det till sitt, men stycken skrivna av mästare som Astor Piazzolla, Tomás Gubitsch eller Xavier Cugat är bara en del av repertoaren. Kompositionerna av Parisien och Peirani utvecklas i tangoandan, som arrangemanget av "Army Dreamers" av Kate Bush, som Peirani djupt beundrar. Öppningsspåret "The Crave" av den amerikanska pianisten och bandledaren Jelly Roll Morton – en av de mest inflytelserika jazzmusikerna i det tidiga 1900-talet – skapar en fantastisk bro mellan debutalbumet och det här. Det verkar som att "Abrazo" är den andra delen av en serie, och om vi lyssnar på de två albumen efter varandra, smälter de nästan samman.
På scen:
Emile Parisien – sopransaxofon
Vincent Peirani – dragspel